Hälsotips
Redan 1997 publicerades en artikel i British Journal of Sports Medicine som visade att dyra löparskor, med sofistikerade dämpningsmaterial, paradoxalt nog var inblandade i fler skador.
Det dröjde dock innan intresset för minimalistiska skor och barfotalöpning tog fart. I USA sporrades trenden efter att journalisten Christopher McDougall skrivit boken Born to Run: A Hidden Tribe, Superathletes, and the Greatest Race the World Has Never Seen, som gavs ut 2009 och blev en stor försäljningssuccé. I boken beskriver McDougall, som själv skadat sig många gånger under löpträning, tarahumara-indianerna i den mexikanska delstaten Chihuahua, som springer långa avstånd, upp till 70 mil på två dygn, i en sorts jesussandaler med tunn sula. Av speciellt intresse för McDougall är att tarahumaras inte drabbas av de skador som förknippas med löpning i USA och Europa.
Ergonomi
Förespråkarna för barfotalöpning framhåller att tunna sulor ger bättre respons under löpningen, och förhindrar att foten sätts i marken felaktigt. För mycket dämpning i skon gör att löparen landar tyngre på hälen, vilket ger ökad belastning på anklar, knän och höfter. I tunnare skor, eller barfota, lägger löparen mer tyngd mitt på foten, vilket gör att lederna i knäet och ankeln fungerar som dämpningsfjädrar. Risken för ledproblem och sträckningar blir därmed mindre. En entusiast, Ted McDonald som sprungit 20 maratonlopp barfota, säger att i barfotalöpning finns inget som tvingar foten att göra någonting den inte vill.
Många tillverkare av joggingskor har börjat göra minimalistiska skor, med modeller som bl.a. New Balance MR800, Newton Motion och Ecco Biom B. Men längst har nog tillverkaren Vibram gått med sina FiveFingers, som ser ut som någon sorts handskar för fötterna. Sulan är en halv centimeter tjock, och varje tå sticks in i en egen ”socka”. De har blivit populära bland de som vill springa nästan barfota i stan, utan glassplitter i fötterna.